ProZ.com translation contests »
7th ProZ.com Translation Contest: "Sports" » English to Swedish » Entry by Lilian S-K (X)

Source text in English

Translation by Lilian S-K (X) (#4867)

Winters used to be cold in England. We, my parents especially, spent them watching the wrestling. The wrestling they watched on their black-and-white television sets on Saturday afternoons represented a brief intrusion of life and colour in their otherwise monochrome lives. Their work overalls were faded, the sofa cover—unchanged for years—was faded, their memories of the people they had been before coming to England were fading too. My parents, their whole generation, treadmilled away the best years of their lives toiling in factories for shoddy paypackets. A life of drudgery, of deformed spines, of chronic arthritis, of severed hands. They bit their lips and put up with the pain. They had no option but to. In their minds they tried to switch off—to ignore the slights of co-workers, not to bridle against the glib cackling of foremen, and, in the case of Indian women, not to fret when they were slapped about by their husbands. Put up with the pain, they told themselves, deal with the pain—the shooting pains up the arms, the corroded hip joints, the back seizures from leaning over sewing machines for too many years, the callused knuckles from handwashing clothes, the rheumy knees from scrubbing the kitchen floor with their husbands' used underpants.

When my parents sat down to watch the wrestling on Saturday afternoons, milky cardamon tea in hand, they wanted to be enter­tained, they wanted a laugh. But they also wanted the good guy, just for once, to triumph over the bad guy. They wanted the swaggering, braying bully to get his come-uppance. They prayed for the nice guy, lying there on the canvas, trapped in a double-finger interlock or clutching his kidneys in agony, not to submit. If only he could hold out just a bit longer, bear the pain, last the course. If only he did these things, chances were, wrestling being what it was, that he would triumph. It was only a qualified victory, however. You'd see the winner, exhausted, barely able to wave to the crowd. The triumph was mainly one of survival.
Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, framför allt mina föräldrar, brukade tillbringa dem med att titta på brottning. Brottningen de såg på, på sin svartvita TV på söndagseftermiddagarna, representerade ett kort avbrott bestående av liv och färg i deras annars monotona liv. Deras arbetsoveraller hade bleknat, sofföverkastet - inte bytt på åratal- hade blekts, minnena av de människor de kände innan de kom till England höll också på att blekna. Mina föräldrar, hela deras generation, trampade runt i samma fotspår under de bästa åren av sina liv stretandes på i fabriker för usla avlöningskuvert. Ett liv bestående av slitgöra, av vanställda ryggrader, av kronisk artrit, av sträva händer. De bet ihop och stod ut med smärtan. Det var deras enda alternativ. Inom sig försökte de stänga av – ignorera arbetskamraternas gliringar, inte visa sitt förakt inför förmännens nonchalanta pladdrande, och, i fallet med de indiska kvinnorna, inte bli upprörda när kvinnorna blev slagna av sina äkta män. Att stå ut med smärtan, sade de sig, är att ta itu med den - de skjutande känslorna av smärta upp längs armarna, de anfrätta höftlederna, ryggskotten efter att ha lutat sig över en symaskin i alltför många år, de knöliga knogarna efter att ha tvättat kläder för hand, de reumatiska knäna efter att ha skrubbat köksgolvet med makens använda underbyxor.

När mina föräldrar på söndagseftermiddagarna satte sig ner med kardemumma te med mjölk i sina händer för att se på brottning, så ville de bli underhållna, de ville få sig ett gott skratt. Men de önskade också, bara för en gång, att den goda killen skulle besegra den onda. De ville att den skrävlande, skriande översittaren skulle få sitt straff. De bad för den goda killen, där han låg på brottarmattan, fångad i ett tvåfingergrepp eller gripandes tag i sina njurar i vånda, utan att ge sig. Om han bara kunde stå ut en liten stund till, klara smärtan, hålla rätt kurs. Om han bara gjorde det, så var chanserna, vad nu brottning än må betyda, att han skulle triumfera. Det var dock en berättigad seger. Ni skulle se vinnaren, utpumpad, knappt förmögen att vinka åt publiken. Triumfen var i huvudsak ett sätt att överleva.