Winters used to be cold in England. We, my parents especially, spent them watching the wrestling. The wrestling they watched on their black-and-white television sets on Saturday afternoons represented a brief intrusion of life and colour in their otherwise monochrome lives. Their work overalls were faded, the sofa cover—unchanged for years—was faded, their memories of the people they had been before coming to England were fading too. My parents, their whole generation, treadmilled away the best years of their lives toiling in factories for shoddy paypackets. A life of drudgery, of deformed spines, of chronic arthritis, of severed hands. They bit their lips and put up with the pain. They had no option but to. In their minds they tried to switch off—to ignore the slights of co-workers, not to bridle against the glib cackling of foremen, and, in the case of Indian women, not to fret when they were slapped about by their husbands. Put up with the pain, they told themselves, deal with the pain—the shooting pains up the arms, the corroded hip joints, the back seizures from leaning over sewing machines for too many years, the callused knuckles from handwashing clothes, the rheumy knees from scrubbing the kitchen floor with their husbands' used underpants.
When my parents sat down to watch the wrestling on Saturday afternoons, milky cardamon tea in hand, they wanted to be entertained, they wanted a laugh. But they also wanted the good guy, just for once, to triumph over the bad guy. They wanted the swaggering, braying bully to get his come-uppance. They prayed for the nice guy, lying there on the canvas, trapped in a double-finger interlock or clutching his kidneys in agony, not to submit. If only he could hold out just a bit longer, bear the pain, last the course. If only he did these things, chances were, wrestling being what it was, that he would triumph. It was only a qualified victory, however. You'd see the winner, exhausted, barely able to wave to the crowd. The triumph was mainly one of survival. | Vintrarna brukade vara kalla i England. Vi, eller framförallt mina föräldrar, tillbringade dem med att titta på wrestling. Wrestlingen, som de såg på lördagseftermiddagarna i sin svart-vita TV, gav ett kort avbrott av liv och färg i deras annars så färglösa liv. Deras arbetskläder var blekta, sofföverdraget-som inte bytts på evigheter- var blekt, minnena om vem de varit innan de kom till England höll också på att blekna. Mina föräldrar, ja hela deras generation, slet för tunna lönekuvert och trampade bort sina bästa år i grottekvarnen. Ett liv av träldom och deformerade ryggar, av kronisk reumatism och hårda nypor. De bet ihop och stod ut med smärtorna. Det fanns inget annat alternativ. Inom sig försökte de att inte bry sig- att ignorera de andra arbetarnas likgiltighet, att inte avbryta förmännens anklagande svador och, för de indiska kvinnorna, att inte uppröras när de blev slagna av sina män. Stå ut med smärtan, sa de till sig själv, samarbeta med den- den molande smärtan i armarna, de slitna höftlederna, knivsmärtan i ryggen från alldeles för många år böjd över symaskinen, de svullna knogarna efter all handtvätt, skurgummeknäna från köksgolv som de skurat med makens avlagda kalsonger.
När mina föräldrar slog sig ner med en kopp kardemumma-te med mjölk framför wrestlingen på lördagseftermiddagarna, ville de bli underhållna och få skratta. Men de ville också att den gode killen åtminstone en enda gång skulle vinna över den onde. De ville att den skrytsamme, skrävlande översittartypen skulle få vad han förtjänade. De bad för den gode som låg där på mattan, fångad i ett fingerkroksgrepp eller hopkurad av skräck, att inte ge upp. Om han bara kunde hålla ut lite till, stå ut med smärtan och klara matchen ut. Om han bara kunde det, så fanns det en chans, wrestling är ju som den är, att han skulle segra . Det var emellertid bara en bitter seger. Man kunde se att vinnaren var så utmattad att han knappt orkade vinka till publiken. Den största triumfen var att ha överlevt.
|