ProZ.com translation contests »
7th ProZ.com Translation Contest: "Sports" » English to Swedish » Entry by Mikael Adolfsson

Source text in English

Translation by Mikael Adolfsson (#5920)

Winters used to be cold in England. We, my parents especially, spent them watching the wrestling. The wrestling they watched on their black-and-white television sets on Saturday afternoons represented a brief intrusion of life and colour in their otherwise monochrome lives. Their work overalls were faded, the sofa cover—unchanged for years—was faded, their memories of the people they had been before coming to England were fading too. My parents, their whole generation, treadmilled away the best years of their lives toiling in factories for shoddy paypackets. A life of drudgery, of deformed spines, of chronic arthritis, of severed hands. They bit their lips and put up with the pain. They had no option but to. In their minds they tried to switch off—to ignore the slights of co-workers, not to bridle against the glib cackling of foremen, and, in the case of Indian women, not to fret when they were slapped about by their husbands. Put up with the pain, they told themselves, deal with the pain—the shooting pains up the arms, the corroded hip joints, the back seizures from leaning over sewing machines for too many years, the callused knuckles from handwashing clothes, the rheumy knees from scrubbing the kitchen floor with their husbands' used underpants.

When my parents sat down to watch the wrestling on Saturday afternoons, milky cardamon tea in hand, they wanted to be enter­tained, they wanted a laugh. But they also wanted the good guy, just for once, to triumph over the bad guy. They wanted the swaggering, braying bully to get his come-uppance. They prayed for the nice guy, lying there on the canvas, trapped in a double-finger interlock or clutching his kidneys in agony, not to submit. If only he could hold out just a bit longer, bear the pain, last the course. If only he did these things, chances were, wrestling being what it was, that he would triumph. It was only a qualified victory, however. You'd see the winner, exhausted, barely able to wave to the crowd. The triumph was mainly one of survival.
Vintrarna brukade vara kalla i Storbritannien. Då brukade vi, och särskilt mina föräldrar, titta på brottning. Att titta på brottningen på deras svartvita tv på lördagseftermiddagarna blev ett kort avbrott i livet och satte färg på deras annars monokroma tillvaro. Deras arbetsoveraller hade bleknat, soffans överdrag - som inte bytts på många år - hade bleknat och deras minnen av hur de varit innan de kom till England bleknade också. Mina föräldrar och hela deras generation, tillbringade de bästa åren av sina liv i ett ekorrhjul och slet i fabrikerna för ett tunt lönekuvert. Ett liv med slavgöra, deformerade ryggrader, kronisk artrit och dåliga händer. De bet ihop och stod ut med smärtan. De hade inget annat val. I sina sinnen försökte de stänga av - att ignorera förolämpningarna från medarbetarna, att inte hämmas av förmännens pladdrande och, som det var i fallet med de indiska kvinnorna, inte förarga sig över att de slogs av sina män. Det är bara att stå ut med smärtan, intalade de sig själva, hantera smärtan - den spetsiga smärtan som strålar upp i armarna, de slitna höftlederna, ryggproblemen från att ha lutat sig över symaskinerna för många år, de valkiga händerna som kommer av att handtvätta kläder, reumatismen i knäna från att ha skrubbat köksgolvet med makens använda underkläder.

När mina föräldrar satt ned på lördagseftermiddagen för att titta på brottning, med mjölkigt kardemummate i handen, ville de bli underhållna, de ville få sig ett gott skratt. Men de ville också att den gode killen åtminstone en gång skulle vinna över den onde killen. De ville att den självsäkra, skrikande översittaren skulle få vad han förtjänar. De bad för den snälla killen som låg där på mattan fast i ett dubbellås eller med ett hårt, smärtsamt grepp runt njurarna, att han inte skulle ge upp. Om han bara kunde hålla ut lite längre, stå ut med smärtan, hålla tiden ut. Om han bara gjorde detta fanns chansen att brottningen skulle vara vad den är, att han skulle segra. Det var dock bara en seger med blandade känslor. Du skulle se vinnaren, så utmattad att han knappt kunde vinka till publiken. Segern bestod i huvudsak av överlevnad.